﻿Men Alf hade stirrat sig blind på mak-
ten ‚äran och härligheten. Han trodde
sig orubblig däruppe på höjderna. I en
tvist med den norske stormannen Hakel
Agmundsson ihjälslog han denne, något
som han måtte gjort synnerligen grund-
ligt, »fast grufveligt», påstår krönikan
och berättar vidare på sitt naiva sätt
»att hvad Hakel af innerslarfvor (inelf-
vor) haft lågo jämmerligen dagligstu-
gan rundt förödda, ock opp uti spiseln
och blefvo de skoflade hop, då man
kvidande tog opp väl två potter god
råga». Detta sätt att förskingra en
ståndsbroders inre lösegendom kunde na-
turligtvis inte annat än väcka ond blod,
hela den omkomnes släkt reste sig mot
dådet och jarlen förklarades fredlös på
tinget, där han personligen infunnit sig
och ytterligare förvärrade sin sak genom
att slå lagmannen i ansiktet med sin
järnhandske.